BRIARD - Berger de Brie

 

Rasstandard

RAS

En av Europas äldsta raser

Briarden, eller med dess franska namn ”chien berger de brie” är en fransk vall- och vakthund vars historia kan spåras tillbaka till 700-talet. Briarden finns avbildad på gobelänger från Karl den Stores tid och Napoleon hade briarder med sig som vakthundar i Egypten.

Rasen har sedan mycket lång tid tillbaka använts som vallare och försvarare av får- och boskapshjordar i Frankrike. Genom sin storlek och styrka var den väl rustad att ta upp kampen med såväl vargar som andra inkräktare även tvåbenta. Till utbredd nytta kom briarden efter franska revolutionen på 1700-talet, då de grevliga domänerna delades upp i små oinhägnade jordstycken. Briarden har en mycket utvecklad revirinstinkt och förmåga att hålla sin hjord samlad. Denna instinkt, som fortfarande finns kvar gör briarden till en följsam stanna-hemma-hund.

Under första och andra världskrigen användes briarden av den franska armén som ammunitionsbärare och i Röda Kors-tjänst. Med hjälp av sin utomordentliga hörsel och sin goda näsa spårade den lätt upp sårade soldater och visade sjukvårdare till dem. Det har sagts att varje sårad soldat som påträffades av en briard fick hjälp.

Det finns givetvis många legender om denna urgamla ras. För att belysa briardens mod, lojalitet och intelligens berättas:

På 1300-talet i en liten fransk by vid namn Montidier blev greve de Montidiers son mördad. Hans hund tog till sin uppgift att spåra upp och förfölja sin husses baneman, en man vid namn Macair. Mannen hittades men innan han blev dömd för sitt brott befallde konungen att en duell skulle utkämpas mellan mannen och hunden. Hunden vars beskrivning i allt överensstämde med en briard, avgick som segrare. Mannen gav upp, erkände sitt brott och blev halshuggen.”

Denna händelse utspelades på ön Notre Dame år 1371. Till minne av hunden hjältedåd skänktes en sköld till kyrkan i Montidier, föreställande huvudet av en briard och den placerades i kyrktornet. Tyvärr bombades kyrkan under första världskriget och skölden förstördes. Hunden blev emellertid känd som Aubryhunden (chien d´Aubry) och man kan lätt förstå hur detta namn sedermera ändrades till chien berger de brie.

Under de båda världskrigen blev briarderna mycket älskade och uppskattade av soldaterna. En del av hundarna omkom under krigen, andra följde med krigsveteraner till olika delar av världen när kriget var över. Av den anledningen har många briarder kommit till USA och där utvecklats till en mycket populär och uppskattad ras. Den första briarden registrerades där 1922 och bara några år senare bildades The Briard Club of America. Till England kom de första 1968 och till Sverige anlände de första briarderna redan ett par år tidigare.

Aktiv, lojal, och intelligent

Briarden är en aktiv och livlig hund som behöver få utlopp för sin energi för att må bra. Det får den bland annat genom att träna och eventuellt tävla i lydnad, spår, sök och/eller rapport, arbeta som bevakningshund eller i räddningstjänst, eller på annat sätt få använda både huvud och kropp. Briarden är absolut ingen "soffpotatis".

Mot sin familj är briarden lojal och trogen, med utpräglad revirinstinkt. Det har det positiva med sig att en briard sällan försöker springa hemifrån; det är en "stanna hemma"-hund tack vare vallningsinstinkten.

Allmänt anses att briard hör till de hundraser som mognar sent i livet. Det kräver lite extra tålamod och en viss envishet med fostran de första åren.

Vallar som ett "Levande stängsel"

Arbetande briarder använder en teknik som kan beskrivas som ett "levande stängsel". Arbetssättet har utvecklats i Frankrike och Tyskland där betena är relativt små och hjordarna därför måste flyttas ofta. Tekniken innebär i korthet att fåraherden går i täten med ledarfåret, medan hunden eller hundarna har till uppgift att bevaka sidorna och slutet av hjorden. Hunden rör sig upp och ner i utkanten av hjorden och "rapporterar" till fåraherden mellan varven. Den fungerar som ett levande stängsel. Jämför det med border collie, som utvecklats på de brittiska öarna för att samla ihop och driva fåren från ett stort betesområde mot en väntande herde. Detta hindrar inte att briarden kan användas i vallningstävlingar på samma villkor som, border collie och andra vallhundar.

Enklare pälsvård än man tror

"Är det inte jobbigt med pälsen?" är en av de vanligaste frågorna till briardägare. Sanningen är: Inte särskilt. Pälsen ska varken klippas eller trimmas. När den är bra är den tät och torr, typ "gethår" och minst 7 cm lång. Det är lite besvärligt när valpullen lossnar, men sedan räcker det med en ordentlig borstning en gång i veckan. Briarden fäller inte hår, utan man borstar och kammar bort dött hår. Det jobbigaste är kanske att briardens långa hår ibland tovar ihop sig - bakom öronen, mellan klorna och i ljumskarna. Tovorna håller man enklast efter genom att reda ut dom så fort man upptäcker dom, helst dagligen. En briard med bra pälskvalitet klarar sig med schamponeringsbad några gånger per år.

Höfter

Som de flesta stora raser är även briarden drabbad av en viss procent höftledsfel/dysplasi. Höftledsröntgen görs efter hunden blivit 1 år gammal, hos veterinär. Röntgenbilderna skickas till Svenska Kennelklubben där de läses av. Höftledernas kvalitet klassas som A, B, C, D eller E där A och B innebär felfria höftleder. Briarder som används i avel skall alla vara röntgade och fria för att valparna skall få registreras hos Svenska Kennelklubben. Det är av stor vikt att så många briarder som möjligt (helst alla) röntgas och det av flera orsaker:

  • Att vi som briardägare vet hur vår hund mår och kan agera därefter.
  • Att uppfödaren kan utvärdera sin avel och sina avelsdjur.
  • Det kanske viktigaste av allt är att vi får veta hur vår ras mår, hur statusen ser ut. Detta för att vi skall veta att vi arbetar i rätt riktining.

Nattblindhet

Enstaka fall av nattblindhet har upptäcktes bland svenska briarder för ett antal år sedan. Genom ett enkelt blodprov kan man idag göra en DNA-test på tilltänkta avelshundar. Då briardägare och uppfödare så snart det var möjligt började testa sina hundar är risken för nattblindhet idag princip noll. För att registrera valpar hos Svenska Kennel Klubben måste båda avelsdjuren vara testade och fria från nattblindhet eller att avelsdjurens föräldrarna i sin tur är testade och fria. Är avelsdjuren testade och fria från nattblint anlag blir valparna varken nattblinda eller anlagsbärare.

Mentalbeskrivning

För att få registrera valpar hos Svenska Kennel Klubben måste föräldrarna vara Mentalbeskrivna med godkänt skottprov. Mentalbeskrivning Hund (MH) är ett karaktärstest/mentaltest som görs när hunden är minst 12 månader gammal. Många uppfödare anordnar MH för hela valpkullar. På MH testas hunden i olika situationer/moment. En beskrivare för protokoll över hur hunden löser uppgifterna längs banan. Det sätts inget betyg utan när hunden genomgått testet har hunden genomfört MH”.

Naturligtvis är vissa delar av våra hundars mentalitet mer eller mindre ärftliga vilket gör att Mentalbeskrivningen är ett mycket viktigt redskap både för uppfödare och för rasen i stort. Detta testet är en otrolig hjälp när det gäller att bevara och förbättra våra briarders härliga karaktär. Inte minst är det ett fint tillfälle att som hundägare få se hur ens hund reagerar i situationer den aldrig varit i tidigare.